Min mamma

alltså mamma har bara varit bort i sju veckor o, det har gått jättefort allting. Nu har vi sålt mammas lägenhet oxå. Det som hände var att i påskas fick mamma lunginflammation som pågick ett bra tag, ny infektion i början av juni. Mamma ramlade natten mellan den 6 o 7juni blev liggande från 2 på natten till 10 på fm då hemsjukvården kom. Åkte till Dalens sjukhus kom hem den 18 juni för då skulle fönsterputsaren komma. På söndagen skulle vi syskon byta sovrum åt mamma så hon fick närmre toaletten. Hjälpmedel beställda o de mesta hade kommit. På em söndag så mår mamma illa bara kräks vi ringer hemsjukvården som kommer o säger "men Gun då, då var ju hur pigg som helst i morse vid 10 vad har hänt?" I efterhand så har jag förstått att det var då som mammas njurar la av. Ambulans kom för hon hade tungt att andas nästan inget blodtryck, under tryck 40 eller nåt. In på HS Ewa o jag bäddade rent innan vi åkte in för mamma skulle ju komma hem igen. ELLER HUR!!!! vi hälsade på mamm kvällen på akuten. Åkte hem o sov eller nåt. HS ringde halvsex o bad oss komma in för mamma var dålig. FY SJUTTON säger jag bara. Det har inte gått ett dygn än. Vi stannade kvar, brorsan fick vi stoppa i dörren innan han åkte till Umeå för att hålla utbildning. Vi var på HS hela dagen, Ewa o jag sov kvar med en rosslande mamma, var som att vaka över ett sjukt barn med feber. Tisdagen var lugnare för mamma hon fick andra piller som gjorde att hon inte hade ont. Ewa o jag åkte hem o duschade sen tillbaka, där vi träffade en helknäpp överläkare som tyckte att vi skulle flytta mamma till Dalens sjukhus för häääääääääääääär på Mava kunde hon ju inte ligga. Mamma blev ororlig så fort ngn annan än barn tog i henne plus att lugndoktorn hade sagt att mamma bara hade timmar/dagar kvar. Den andra sa att det kunde ta flera veckor, hon hade nog gått en Hermodskurs. Ewa och jag åkte hem till middagen Thomas stannande kvar över natten. Han ringer halv sju och säger att mamma har dött i sömnen. Thomas vaknade av att det blev tyst på rummet. så var det med det.

Kommentarer
Postat av: Tina

Shit vad jag får backflashes. Jag lider verkligen med dig och jag förstår verkligen hur du har/haft det. Det enda man kan göra är att ta en dag i taget och även det är ju hur jobbigt som helst. Om du behöver någon som sitter i samma sits och du behöver prata eller så så vet du vart jag finns.

Mången kram

Tina

2010-08-13 @ 09:11:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0